Thursday May 20 - Sunday May 30, 2010
Monday-Friday 12am – 7pm, Saturday-Sunday 12am – 4pm
Monday-Friday 12am – 7pm, Saturday-Sunday 12am – 4pm
Formgiving Intelligence
April 6, 10:20 pm:
I finally accept the twitter of my alarm clock, after having pulled the snooze string a few times more than usual, which overrules my breakfast ritual. Arriving at the station with my mobile office trolley as a companion for the next two days stationed in the neighbouring city branch, I grab a takeaway coffee, take the last sip as the train pulls in, and dispose of the paper cup in the recycling tube on the platform bin. After browsing through my emails I let my thoughts wonder along with the cloudscape outside, fondly remembering my visit to a small restaurant in Korea, where the softest cappuccino was served in a cup and saucer whose cloud shape transferred the taste sensation to my hands. My daydreaming is interrupted by a colleague who compliments me on my hairstyle before even saying hello. I tell her about my salon experience, the first one in many years where I successfully managed to communicate to the stylist what I was looking for. We continue our conversation all the way up to the office floor, where I head for the meeting room ”campsite” and put the specially designed kettle on – it has proved to be a real conversation starter with my clients – while I unpack the presentation folders from my trolley. The day passes smoothly, so I manage to catch an early train back. At this time the gym was not too crowded so I got the chance to try the new running machine. Normally I get bored running indoors, but by the time I stop I realize I have spent twenty minutes longer than I intended. At the reception desk, I pick up a small candypack and slowly peel my way through a selection of chocolates – just enough to get the spirits up while walking home. I place my shoes on the doormat – the only reminder of the rule ”grit stays here” that has worked with the kids so far – and find that the rest of the family already set off to football practice, leaving me with a perfect moment of dinner in the company of the neglected morning paper. I could not bother with the last potato so I reach out to place plate, potato and cutlery right on the rack in our latest eco upgrade. I smile to myself as I remember that they all assumed it was a sound system instead of a dishwasher, but then again, I did bring it home on the first of April.
Teo Enlund, Professor Industrial Design
Malin Zimm, Editor-in-chief of Rum magazine and external critic
I finally accept the twitter of my alarm clock, after having pulled the snooze string a few times more than usual, which overrules my breakfast ritual. Arriving at the station with my mobile office trolley as a companion for the next two days stationed in the neighbouring city branch, I grab a takeaway coffee, take the last sip as the train pulls in, and dispose of the paper cup in the recycling tube on the platform bin. After browsing through my emails I let my thoughts wonder along with the cloudscape outside, fondly remembering my visit to a small restaurant in Korea, where the softest cappuccino was served in a cup and saucer whose cloud shape transferred the taste sensation to my hands. My daydreaming is interrupted by a colleague who compliments me on my hairstyle before even saying hello. I tell her about my salon experience, the first one in many years where I successfully managed to communicate to the stylist what I was looking for. We continue our conversation all the way up to the office floor, where I head for the meeting room ”campsite” and put the specially designed kettle on – it has proved to be a real conversation starter with my clients – while I unpack the presentation folders from my trolley. The day passes smoothly, so I manage to catch an early train back. At this time the gym was not too crowded so I got the chance to try the new running machine. Normally I get bored running indoors, but by the time I stop I realize I have spent twenty minutes longer than I intended. At the reception desk, I pick up a small candypack and slowly peel my way through a selection of chocolates – just enough to get the spirits up while walking home. I place my shoes on the doormat – the only reminder of the rule ”grit stays here” that has worked with the kids so far – and find that the rest of the family already set off to football practice, leaving me with a perfect moment of dinner in the company of the neglected morning paper. I could not bother with the last potato so I reach out to place plate, potato and cutlery right on the rack in our latest eco upgrade. I smile to myself as I remember that they all assumed it was a sound system instead of a dishwasher, but then again, I did bring it home on the first of April.
Teo Enlund, Professor Industrial Design
Malin Zimm, Editor-in-chief of Rum magazine and external critic
Den 6 april kl. 22.20:
Till sist ger jag upp inför väckarklockans ihärdiga ringande. Jag har snoozat längre än vanligt i dag, vilket gör att min frukostritual går om intet. När jag når stationen med min hjulförsedda laptopväska – mitt sällskap under de närmaste två dagarna i grannstadens filial – köper jag mig en takeaway-kaffe, dricker sista droppen när tåget kommer in och slänger pappersmuggen i återvinningsröret på perrongens soptunna. Jag kollar igenom min e-post och låter sedan tankarna vandra i takt med molnlandskapet utanför. Ett kärt minne från en liten restaurang i Korea dyker upp: den krämigaste av cappuccinos serverades på kopp och fat vars molniga form överförde smakupplevelsen till mina händer. Mitt dagdrömmeri avbryts av att en kollega ger mig en komplimang för min frisyr innan hon ens sagt hej. Jag berättar att jag vid mitt senaste besök hos frisören för första gången på många år lyckades förmedla vilken frisyr jag egentligen ville ha. Vi fortsätter prata tills vi kommer upp på kontorsplanet. Jag styr sedan stegen mot sammanträdesrummets ”campingplats” och sätter på den specialdesignade vattenkokaren, som har visat sig fungera som en riktig samtalsöppnare med mina kunder, medan jag packar upp presentationsbroschyrerna ur hjulväskan. Dagen flyter på utan större problem och jag kan ta ett tidigt tåg hem. Vid den här tiden är gymmet inte alltför packat med folk, så jag får en möjlighet att prova den nya löpmaskinen. Jag brukar tycka att det är tråkigt att springa inomhus men när jag kliver av bandet inser jag att jag hållit på tjugo minuter längre än planerat. I receptionen får jag tag på en liten godispåse med chokladbitar. Jag avverkar dem sakta, en efter en, och känner hur humöret stiger under promenaden hem. Jag ställer skorna på dörrmattan – det är det enda sättet som fungerar för att ungarna ska minnas regeln om att ”grus stannar här” – och upptäcker att resten av familjen redan har stuckit iväg till fotbollsträningen, vilket erbjuder mig en perfekt middagsstund tillsammans med den olästa morgontidningen. Jag orkar inte den sista potatisen och placerar tallrik, potatis och bestick direkt i diskstället på vår senaste miljövänliga investering. Jag ler för mig själv när jag tänker på hur alla först trodde att det var en ljudanläggning, inte en diskmaskin. Men det är klart – det var den första april jag kom hem med den.
Teo Enlund, professor Industridesign
Malin Zimm, chefredaktör för tidskriften Rum och huvudgästkritiker
Till sist ger jag upp inför väckarklockans ihärdiga ringande. Jag har snoozat längre än vanligt i dag, vilket gör att min frukostritual går om intet. När jag når stationen med min hjulförsedda laptopväska – mitt sällskap under de närmaste två dagarna i grannstadens filial – köper jag mig en takeaway-kaffe, dricker sista droppen när tåget kommer in och slänger pappersmuggen i återvinningsröret på perrongens soptunna. Jag kollar igenom min e-post och låter sedan tankarna vandra i takt med molnlandskapet utanför. Ett kärt minne från en liten restaurang i Korea dyker upp: den krämigaste av cappuccinos serverades på kopp och fat vars molniga form överförde smakupplevelsen till mina händer. Mitt dagdrömmeri avbryts av att en kollega ger mig en komplimang för min frisyr innan hon ens sagt hej. Jag berättar att jag vid mitt senaste besök hos frisören för första gången på många år lyckades förmedla vilken frisyr jag egentligen ville ha. Vi fortsätter prata tills vi kommer upp på kontorsplanet. Jag styr sedan stegen mot sammanträdesrummets ”campingplats” och sätter på den specialdesignade vattenkokaren, som har visat sig fungera som en riktig samtalsöppnare med mina kunder, medan jag packar upp presentationsbroschyrerna ur hjulväskan. Dagen flyter på utan större problem och jag kan ta ett tidigt tåg hem. Vid den här tiden är gymmet inte alltför packat med folk, så jag får en möjlighet att prova den nya löpmaskinen. Jag brukar tycka att det är tråkigt att springa inomhus men när jag kliver av bandet inser jag att jag hållit på tjugo minuter längre än planerat. I receptionen får jag tag på en liten godispåse med chokladbitar. Jag avverkar dem sakta, en efter en, och känner hur humöret stiger under promenaden hem. Jag ställer skorna på dörrmattan – det är det enda sättet som fungerar för att ungarna ska minnas regeln om att ”grus stannar här” – och upptäcker att resten av familjen redan har stuckit iväg till fotbollsträningen, vilket erbjuder mig en perfekt middagsstund tillsammans med den olästa morgontidningen. Jag orkar inte den sista potatisen och placerar tallrik, potatis och bestick direkt i diskstället på vår senaste miljövänliga investering. Jag ler för mig själv när jag tänker på hur alla först trodde att det var en ljudanläggning, inte en diskmaskin. Men det är klart – det var den första april jag kom hem med den.
Teo Enlund, professor Industridesign
Malin Zimm, chefredaktör för tidskriften Rum och huvudgästkritiker