Joakim Forsgren
Longing for Ultima Thule
Everything, that is not a post construction, has its beginning
Everything, that is not a post construction, has its beginning
It is a quite ordinary room. The white tube socks are quite ordinary, and there is nothing special at all about the glow of the fluorescent lighting. It is the middle of the 1990s. A music lesson at a secondary school is under way and the teacher has divided the class into smaller groups. He has instructed them to choose a song to mime to, and group democracy or group dynamics have done the rest.
It is a quite ordinary day, a Wednesday or might just as well be a Tuesday, and the teacher is filming the performance of five fourteen-year-old boys. Someone is playing a synthesiser, someone else is playing the drums. Someone is looking serious, and somebody else is grinning nervously. The lips of the serious one are forming words that tell the story of ”a tiny, tiny house that was once my childhood home”. The song is called Balladen till Sverige (Ballad to Sweden), and the band is called Ultima Thule. I myself am pretending to play the guitar.
Längtan efter Ultima Thule
Allting, som inte är en efterkonstruktion, har sin början
Det är ett alldeles vanligt rum. De vita tubsockorna är helt ordinära, och över lysrörens sken är det alls inget speciellt. Det är i mitten av nittiotalet. Det är musiklektion på en högstadieskola och läraren har delat in klassen i mindre grupper. Han har instruerat dem att välja en låt att mima till, och gruppdemokratin eller gruppdynamiken har fällt avgörandet.
Det är en helt vanlig dag, en onsdag eller lika gärna en tisdag, och läraren filmar när fem fjortonåriga killar uppträder. Någon spelar synth, en annan spelar trummor. Någon ser allvarlig ut, en annan flinar nervöst. Läpparna hos den allvarlige formar ord som berättar historien om ”ett litet, litet hus som var mitt barndomshem en gång”. Låten heter Balladen till Sverige, och bandet heter Ultima Thule. Själv låtsas jag spela gitarr.
Allting, som inte är en efterkonstruktion, har sin början
Det är ett alldeles vanligt rum. De vita tubsockorna är helt ordinära, och över lysrörens sken är det alls inget speciellt. Det är i mitten av nittiotalet. Det är musiklektion på en högstadieskola och läraren har delat in klassen i mindre grupper. Han har instruerat dem att välja en låt att mima till, och gruppdemokratin eller gruppdynamiken har fällt avgörandet.
Det är en helt vanlig dag, en onsdag eller lika gärna en tisdag, och läraren filmar när fem fjortonåriga killar uppträder. Någon spelar synth, en annan spelar trummor. Någon ser allvarlig ut, en annan flinar nervöst. Läpparna hos den allvarlige formar ord som berättar historien om ”ett litet, litet hus som var mitt barndomshem en gång”. Låten heter Balladen till Sverige, och bandet heter Ultima Thule. Själv låtsas jag spela gitarr.
Year of birth: 1981
Place of birth: Skutskär, Sweden
Contact: joakim@joakimforsgren.com
Phone: + 46 (0) 736 312 900
Website: www.joakimforsgren.com
Download press files (21 Mb)
